Det har gått några månader sen det uppdagades för min
omgivning att jag hade varit med i det där programmet på fyran, ni vet där det
tävlas i mat framför en Per, en Leif och en Marcus. Nu tänkte jag berätta lite om min resa där, från början
till slut, för de som är intresserade. Ni andra kan ta en glass och fortsätta med vad ni nu gjorde.
Det var en grå junidag i mitt föräldrahem, slösurfandes som
jag kom in på ansökan till Sveriges
Mästerkock. Jag tänkte, what the hell, det skadar ju inte att skicka iväg
den här lilla ansökan. Mest på skoj liksom.
Sommarlovet gick och jag tänkte inte så mycket på den där
ansökan alls. Men en varm sommardag i augusti, under min löprunda under lunchen
ringde det en fröken som sa att hon var från Meter Television och jobbade med
ovan nämnda program. Vi snackade lite om käk, ställde lite kontrollfrågor om
recept osv som jag svarade på för att sen höra henne säga att jag var välkommen på audition den 17e
september, om jag ville. Med just en what the hell- inställning körde jag på och sa
att klart jag kommer dit. Jag hade ju ändå rätt flexibelt i plugget i höst om
det nu skulle gå hela vägen.
Den 17 september börjar närma sig och jag har klart för mig
för juryn ska få smaka av mig. Denna lördag ska en jury, bestående av casting
ansvariga och andra i teamet avgöra vilka som förtjänar att gå vidare till
audition nr 2. En kall rätt ska presenteras. Allt är förberett och klart,
schysst porslin för upplägg och alla ingredienser ordnade. Det råkar vara som
så att fredagen den 16 september är terminens första Söderströms Källare. Jag vet om att det blir rätt sena kvällar när
vi lagat klart och klockan 09.00 skulle jag vara i Helsingborg för audition.
Just denna Södis tar disk och städ extra lång tid och jag kommer inte i säng
förrän halv fyra. Lägg till en nervös kille – jag kunde inte somna förrän runt
fem. Trots flera larm satta, en lillebror som har som uppdrag att ringväcka
mig, lyckas jag sova mig igenom allt och vakna upp i full panik 08.50. Shit,
shit, shit jag hinner aldrig! Men jag måste försöka i alla fall. Drar på mig
kläder, slänger ned alla prylar och käk i en väska och cyklar mot tågstationen.
Lugnar mig på tåget, tar en pressbyråfrukost och haffar en taxi till Idrottens
hus i HBG. Jag är sist på plats.
Det var ingen stress dock. Drygt 200 pers samlade i den där
svinkalla salen sitter och väntar på sin tur nervöst hållande i sin nummerlapp.
En del har bara en ica-kasse med sig. En del har hela frysboxar av frigolit som
måste kånkas med säckkärra. Jag sitter ned, lugnar mig lite. Det tar fyra
timmar, sen ropas äntligen nummer 214 upp. Tillsammans med tre andra knallar
jag upp mot juryn. En tjej, lätt förvirrad och skakis av nervositet. En tysk
snubbe som har med sig en tolk. En kille vars morsa anmält honom. Sen jag. Vi
presenterar oss själva, får svara på några frågor och sedan börjar
avsmakningen. Jag försåg dem med en grön ärtmousse, med dijonmajonnäs, ängsyra
och en rimmad, tjusig havskräfta.
Efteråt får vi gå ned i hallen
igen, få domen: Antingen ett NEJ eller ett KANSKE. Kanske innebär att de ringer
senare ikväll för att ge besked. Igen. Vilken pärs. Men käket verkar ha gått
hem, för jag fick alltså ett kanske. Glad i hågen knallar jag mot tågstationen och
tillbaka till Lund. Senare på kvällen får jag ett samtal. Ett kanske hade
blivit ett ja och jag skulle infinna mig på samma plats dagen efter kl. 12 för
tillagning av varmrätt och ett litet möte med den RIKTIGA juryn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar