Sveriges Mästerkock - en kort men fantastisk och innehållsrik tripp - Del 2/3

Då kör vi igen. Intresserade, go! Ni andra har glass väl?

Klockan 11 söndagen den 18 September kommer Melina, Ralle och Henrik för att köra mig och vad som känns som halva mitt kök till Helsingborg. Där ska jag laga något som representerar min matlagning för Leif Mannerström, Marcus Aujalay och Per Morberg. Detta ska jag göra i det där tv-köket som syns i rutan, och det på 40 minuter. Efter ytterligare en dag av lång väntan var det min tur, näst sist ut denna gången. Jag ställer mig vid spisen och timern sätts igång. Det jag ska slänga ihop är en rådjursytterfilé med jordärtskockspuré, smörstekta kantareller, oxsvansdemi-glace och svartrotschips. Lugn och sansad pareras kött, skockor och rötter skalas. Rådjuret bryns på, skjuts in i ugnen, skockorna sjuds i mjölk och olja för fritering hettas upp. Allt går som smort. Jag tuggar på med kameracrewet under ett par små ”intervjuer”. Demi-glacen är klar, puren strax likaså och kantarellerna ska fräsas på inne hos juryn. Men sen kommer de sista minuterna. Jag känner på köttet. Är det klart? Är det sådär perfekt rödrosa? Jag vill fan ta mig inte servera rått kött till grabbarna därinne. Det måste ju få vila också. Jag slänger i panik in det i ugnen en sista minut, crankar upp tempen lite så det kan skjuta lite, sen i vila. Ser till att allt är med på vagnen. ”NU är tiden ute, du måste gå in” hojtar någon från crewet i periferin. Alright, fuck it, det får bära eller brista. Plocka med allt och knalla in.

Väl inne presenterar jag mig själv och rätten, medan käften går i ett, av ren nervositet antar jag. Börjar blarra om allt möjligt irrelevant medan jag smakar upp purén, fräser kantarellerna, värmer tallriken och värmer på demi-glacen. Jag förhörs lite om tillagningsmetoder jag använts osv. Köttet plockas fram och Morberg börjar prata om att han vill ha sina kantareller si och Aujalay så. Jag hör inte riktigt för det är nu det avgörs om köttet håller måttet. Skäret går… och det ser rätt tjusigt ut tycker jag. Grabbarna förtjänar en bra portion tycker jag och börjar se till att allt är okej innan jag lägger. Nervositeten släppte med köttets resultat och jag börjar babbla återigen. Lägger upp en tjusig, varm tallrik och Per är förste man att smaka. De säger inte så mycket mer än hummande och ett tack för att sen sätta sig ned.

Per börjar: ”Varför i HELVETE har du gjort din sås så förbannat söt och klistrig?” Allright det här började ju inge vidare tänkte jag, så det bästa jag kan göra är väl att stand my ground och försvara såsen. Det skulle jag INTE gjort. Blev ett jävla liv. Okej, lesson learned. Omdöme 1: Det bästa rådjur Perdie ätit så länge han kan minnas. Även en av de jävligaste såserna idag. En bittersweet symfoni spelas i min bröstkorg kan man säga.

Näste man; Leif. Purén är perfekt, goda chips, bra kött, cred för användning av oxsvans men även här något nerklank på såsens textur. Han var väl inget fan av mitt ”moderna” upplägg heller. Men det kändes ändå bra

Till slut kör Marcus.  Killen gillar mitt upplägg, mina kantareller, även här beröm för kött och puré, samtidigt som såsen får sig en känga. Även min attityd, han efterfrågar mer ödmjukhet. Kunde jag lova mer av det i framtiden? Klart jag kan, jag är ju ödmjukheten själv liksom. Där fick jag ett JA.

Per, han bestämmer sig för att det blir en stolthetsgrej eller något, för där får jag ett NEJ. Fan, jag gillar ju snubben egentligen. Trist.

Till sist Leif. Lite skakis är man ju inför den karln. Men han gör processen kort; tallriken överlag var jävligt god, jag får ett JA och ett förkläde. Rätt förmögen med att hålla tillbaka mitt lyckovrål tar jag dem i hand, tackar för mig och glider ut till mina väntande vänner. En underbar känsla, bekräftelse på att fan, jag gör ju rätt bra käk ändå.

One apron to rule them all

Summa summarum så var jag helnöjd med andra dagens varma audition förutom just en sak. Den där förbannade demi-glacen. Jag hade, korkat nog, låtit den reducera alldeles för hårt när jag började blarra om vad fan jag sysslar med annars, än att stå vid spisen. Därav en outhärdlig klistrighet och för tung sötma. En tabbe jag ändå får erkänna. Men förutom det gick allt enligt planerna. Jag gick ju vidare. En av 40 kombatanter i ett av Sveriges mest populära tv-program. Fan så gött! 


Nästa station: Slutkval i Gävle.