Inspelningsplatsen Gävles Gasklockor
En tidig kall morgon, den 1 oktober, sätter jag mig på tåget
upp mot Gävle. Bubblan av glädje har förvisso blivit något mindre sen söndagen
i september men än finns den kvar. Jag åker upp utan några egentligen
förväntningar på vad som ska ske. Väl framme blir vi alla slussade till Gasklockorna, informerade om hur de nästkommande dagarna kommer att se ut.
Redan direkt efter får vi vår första utmaning, att göra en rätt på vanliga,
till synes torftiga, ingredienser; äpple, lök, ägg, krossade tomater och
nötfärs. Mindfuck, vad ska man göra av detta? Aja, ställer mig vid den där enda
plattan på trångt utrymme och börjar laga vad som ska bli timjanbiff på råraka
med confiterad lök, karamelliserade äppelklyftor och en skogig, rosmarinig
äppelpuré. Vad sker då? Givetvis lyckas jag direkt cutta mig själv med de där
rakbladsvassa Globalknivarna. Hatar dem, skräpkonstruktion tänker jag där o då.
Kö till plåstren är det också. Jaja, det är bara att köra. Och det blir ett bra
resultat får jag säga, kanske något spartanskt men gott och snyggt. Nöjd står
jag och väntar på att bilan ska falla. Blir det över mitt huvud eller någon
annans? Kommer jag prisas eller pryglas?
Sekunder innan första utmaningen börjar.
Skamlöst lånad av Josefina
Det visar sig att jag varken hyllades eller halshöggs. Några
lirare fick fara redan nu. Oh well, bara att köra på i nästa utmaning: Cutta 2 kg
symmetriska Pommes Frites snabbast enligt Mannerströms direktioner. Detta ska
inte vara några problem tänker jag. Potatis är något jag skär och äter varje
dag i princip. Det börjar skalas, låter som att tusen vårtbitare har ett riktigt
gille och polisen har inte mankraft att be dem dämpa sig. Mina medtävlare
skalar och skär som galningar. Blodet flödar hos vissa. Men jag kör på i mitt
tempo, vilket är rätt snabbt men bra. Ser de första komma fram till Leif för
att väga in sina päror. Paniken börjar komma. Men jag dämpar den. 2 kg DONE.
Jag glider fram till Leif Mannerström, denna gastronomiska gigant, han
kontrollerar och ger mig klartecken. Grattis du klarade detta med råge och ger
mig ett respektgivande handslag. Jag är vidare tillsammans med nio andra i
denna deltävling. Sjukt skönt!
De kvarvarande får stycka kyckling efter Marcus direktiv.
Det hade jag nog kunnat klara av utan några problem. Nästa mission: göra
tjusiga cupcakes för dem som inte gick vidare i styckningen. Strålande att jag
slapp det, hade nog varit en svagare gren för mig. Men man vet aldrig, jag
kanske hade gjort underverk. Nu stod jag och tittade istället. Det var bra
jävla gött! Ytterligare några pers ryker. och kvar står vi, 30 spända själar.
Sista tävlingsmomentet, detta avgör om man blir en av de 14
som går vidare till Stockholm. Kycklingen som styckades ska tillagas. Alla
tänkbara delar finns: Bröst, lår, lever och hjärta. Jag väljer att köra en
kombo av grejer jag är ett fan av, bröst och hjärta. Lägg därtill lite savoykål
och svamp så tänkte jag att det skulle bli nice. Jag gjorde alltså en
duxelleblandning av portabello, kantareller, rödlök och kycklinghjärta som jag
fyllde kycklingbröstet med för att behålla saftigheten. Denna härlighet hamnade
ovanpå en savoykålstuvning med fräst bacon i och sen det en salviaemulsion gömd
under ett blanchat savoykålsblad. Såhär i efterhand kanske det var lite
överflödigt med emulsionen med det bidrog till ett tjusigt upplägg. Jag var
nöjd med rätten, kycklingen blev saftig, smakrik och fin, stuvningen riktigt
nice. En ärlig och god rätt. Det som gjorde mig bummed var att jag inte fick
någon direkt kritik på denna rätt. Hade jag gärna fått. Nu fick jag istället
ovetandes vänta på det avgörande mötet med juryn.
Spänt läge
Att allesammans satt och diskuterade olika utfallsscenarion,
den ena mer nervös än den andra, gjorde inte väntandet lättare. Namn ropades
upp och i par, tretal eller förmodligen värst helt allena vandrades det mot
gasklockan. Till slut var det min tur. Nedsläckt med en svagt upplyst gång gick
Anders, Andreas och jag fram mot den respektingivande juryn. Ett par snabba
frågor; hur tycker du det har gått? Är du nöjd med din insats? När alla
besvarat dem kom domen: Ni är alla otroligt duktiga på att laga mat, men tyvärr
räcker det inte för avancemang i år.
Barskt hos dem. Spaghettiben hos mig.
Bilan föll, svart för ögonen, ridå. Jaha, det var denna
resan det. En tung prestigeförlust såklart, men det värsta var ändå att de
fantastiska nya vänner man träffat under denna intensiva period skulle alla dra
åt olika håll. När man umgås som vi gjorde blir det en väldigt tight samling.
Så därför var jag inte knäckt för att jag åkte ut, utan snarare för att jag inte kunde
fortsätta hänga med detta gäng som hade exakt samma hängivenhet till
matlagning. Minnena med de utdragna tävlingsdagarna tillsammans med de sena
kvällarna där vi stängde hotellbaren kommer alltid ligga varmt om hjärtat.
En av alla trivsamma kvällar.
Snipp, snapp, snut så var sagan slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar